Om boken: 2017 / Boken undersöker överlevnaden ryska vetenskapsmäns praxis under civila konfrontationer (1917-1920). Studiens territoriella omfattning är regionerna i Ryssland, för det mesta under styret av antisovjetiska regimer, som blev centrum för massinvandring av huvudstadens befolkning. Författarens analys av dagböcker, memoarer, personlig korrespondens från vetenskapsmän, dokument från universitet, forskningsinstitutioner och tidskrifter gjorde det möjligt att förstå hur vetenskapsmänniskor reagerade på inbördeskrigets utmaningar. Det har visat sig att, "att vara i provinserna på grund av tidens förhållanden" (långt från huvudstaden och utländska vetenskapliga och utbildningsinstitutioner, bibliotek, museer), försökte forskare fortfarande förbättra sig professionellt och bidra till vetenskapens framsteg. Betydande uppmärksamhet ägnas åt interaktionen mellan flyktingar från huvudstäderna och deras provinskollegor när det gäller bildandet av universitets- och vetenskaplig infrastruktur, bevarande av kultur- och naturarv; solidariska och individuella sätt att övervinna fysiska, materiella och psykologiska hot, såväl som forskarnas politiska beteende under förhållanden med frekventa maktbyten.